Utdrag ur

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag lade ut ett litet utdrag ur min samling Jordtid som jag arbetat med under några år fick jag bland annat dessa reaktioner.

Men, men Jane vilken dikt du har skrivit. Det är något av det starkaste, vackraste, mest kärleksfulla jag läst på länge. Om jag hade makt över media skulle jag låta dig läsa denne på bästa sändningstid så att den gick ut till alla, i alla hus, i alla rum, till alla hjärtan! Den borde hänga väl synlig på alla äldreboenden. När kommer den ut i tryckt form? Stor litteratur. Djupt drabbad av din text.

Rasande bra – vackert och starkt gripande.

Gåshud vid läsning- sista versen som en målning av chagall

Här kommer del ur samlingen:

Det är som
marken
bara tomhet
inget ljus
faller

hastigheten
tyngden av min kropp
genom luften
dragningskraften

du svävar utåt mot himlakroppens avskalade
mörker
ljuspunkter
ditt ansikte alldeles orörligt

mamma
ordet jag sagt och tigt
ropat och svalt

nu kör jag skaftdammsugaren envetet
över din matta
över mitt hjärta
för att stoppa bilden som tonar ut bort
över Riddarfjärden

du sitter i skymningen
låter dig uppslukas
av det svaga ljuset som dunstar bort
från dagen

går bort
jag går bakom
ser din rygg

när jag var liten
var det mormor som körde dammsugaren
frenetiskt över mattorna
nu är det jag

——

Rummen
när min din kropp färdades bortåt
en svart bil
blå bil
regnvåta gatorna som slickade bildäcken

man hade lagt mig i en säng
spjälor
tunga nakna
svarta trädgrenar som rispade fönstren
höga

Öga

jag var flickan i bomullsmössa
foster
ställning
tjocka bröstet

du var mamman med snabba fötter i hala nylonstrumpor
flydde över ett parkettgolv
dunsen
ljuden av sparkarna

korridorerna där de vitklädda skred fram
har flickan börjat äta?

Nu värmer jag maten åt dig
du sitter hopsjunken
tuggar som ett litet barn
som jag
jag gråter bakom dammsugarskaftet
kör dess nos hårt i listerna

—-

Är det något mer du vill
så länge jag kan
du höjer ditt ansikte
mot mig
ögonen gråter
berätta

frågan är som att öppna
dörren i ett expresståg

jag skriker
ingen av oss hör
rälsen vrålar under oss

Vägen bort
från varann

När du släpper frågorna som faller

i brunnar
i mig
oss
livet

jag ser en bit bortom dig
medan jag brottar ner
mig
i mig

—–

Det är så många liv i ett liv
så många sidor
som vänds och skrynklas

du är åtta år
du är en liten flicka i kjol och kofta
går bredvid din fina pappa
han följer dig till skolan

Han är ett bleknat fotografi
mustasch
runda kinder
spatserkäpp
hatt

ledig klädsel en annan dag
på en sten i skärgården
med fostersonen
de sitter i en eka

När pappa följde dig till skolan
gick ni tätt förbi hästarna som stod och väntade utanför butikerna
bryggarhästarna som skakade på sina huvuden för att kasta upp havren ur påsarna runt mularna
på lunchrasten gick du alltid hem
mamma hade havregrynsgröten och den halva rågkakan med smör klar till dig

Köksklockan
salongsklockan
klockan på himlen
den vita månen som rör sig sakta

Jane Morén 2017