 |
| Provläs ett utdrag ur Ansiktet i händerna |
” //..Det fungerar utmärkt att lägga den lilla världens drama intill den stora. Allt blir så konkret med omvärldens kaos som fond. Och Jane Moréns språk och hennes förmåga att prosalyriskt skildra det hela imponerar, vilket gör att jag definitivt kommer att försöka hålla mig ajour om hennes fortsatta författarskap”.Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen och Norrländska socialdemokraten.
Plötsligt en dag blev allt annorlunda. Mamman fick en stroke. I ett diktepos som sträcker sig över några månader fångar Jane Morén känslorna inför sin mamma och hennes sjukdom. Bilder från hela livet spolas fram. Ska hennes liv ta slut nu. Känslorna pendlar mellan avgrund och lycka. Författaren varvar berättelsen med nyheter från stora världen. Samtidigt som mamman kämpar för sitt liv kommer flygresenärerna i Europa ingenstans på grund av askmolnet. Och i Mexikanska golfen klibbar olja i ihop vingarna på pelikanerna.När jag skrev Ansiktet i händerna hade min mamma hade plötsligt drabbats av en stroke och tillvaron slogs sönder. Varje kväll satte jag mig och skrev ett inlägg för att sätta ord på allt inuti mig, i vårt liv, mammas liv och i världen därutanför där många katastrofer rasade samtidigt. Jag skrev till alla sönerna och döttrarna som, precis som jag satt vid sjukbäddarna, som kände förtvivlan eller gladdes över något framsteg i det svåra, som att våren kom, vad som än hände därute i den lilla eller stora världen.”
”//…..Jane Moréns ”Ansiktet i händerna” återger händelser från våren och sommaren 2010 då det oerhörda hände, det som skulle förändra så mycket. Diktsviten ger uttryck för en dov förtvivlan som inte utesluter humor och en stilla glädje: över moderns små framsteg som trots allt betyder mycket i hennes vardag; över hågkomster och minnen som väcks till liv av samtal på sängkanten och i telefon. Minnen av en annan tid, med andra förutsättningar. Glimtar av det folkhem som alltmer glider ifrån oss. Ibland ligger uppgivenheten nära hos mor och dotter, darrar som pilen på vägen mellan misströstan och hopp. Vad betyder en stroke?Morén diktar skickligt på två plan. Det personliga, med den nya dimensionen i symbiosen mellan mor och dotter som sjukdom kan medföra, har sin motsvarighet på makronivå i form av vulkanutbrottet på Island. På så sätt vävs dramat kring kvinnornas kamp-poetens med sitt liv, moderns för sitt liv-skickligt in med ekologiska, logistiska och sociala konsekvenser som askmolnet orsakar. Även katastrofen med den spillda oljan i Mexikanska Golfen som klibbar ihop fåglarnas vingar tränger in som en klangbotten från den större världen. Kan det bli bättre, ska det bli bättre, vägar man hoppas? De levande ljud- och synintrycken på den här resan-som slutar i ovisshet- förstärks av språket, som växlar effektfullt mellan nuets konkreta, fåordiga beskrivningar och de målande skräcksyner och hågkomster från barndomen som ett tillstånd av missmod eller trötthet kan framkalla. Och, ännu svårare att hantera, den känslan som kan komma över en vissa dagar att verklighetens kaleidoskop har vridits ett varv för långt om man trevar efter det vanliga siktet utan att finna det.
Diktens jag åker tvärbanan till modern som väntar vid henne vid köksbordet. Modern, vars dotter känner sig ”som ett sönderslitet barn”. Dottern, vars medkänsla och kärlek genomsyrar hela boken som ett stråk av ljus.” Katharina Wallin, tidningen Aurora.
Ansiktet i händerna utkom på Migra förlag mars 2011 och har tilldelats Statens Kulturråds Litteraturstöd. Endast ett fåtal ex kvar i en upplaga om 500 ex.
fångar lyhört allt detta i en av bokens starkaste verser, som väl sammanfattar vad boken innerst handlar om:
”jag sitter i dagrumet länge /ser ut mot helikopterplattan /en trött son sitter också här /vi stirrar ut i ingenting /med våra mammor sprattlande inuti våra kroppar”. I mars fick Jane Morén välförtjänt ta emot Avsikterpriset
för år 2011.” Jan Lidén, Tidningen Avsikter.
”Hej Jane. Håller på och läser din bok Ansiktet i händerna och måste till varje pris kommentera den till dig. Den drabbade mig verkligen med kraft. Ditt språk är fenomenalt. Sättet att skriva, de nyskapande orden, alla bilderna – vilken … poet du är… fast … du binder mig, öppnar mig, låter mig se rakt in. Kan inte värja mig men vill det inte heller. För dina ord gör inte ont, trots att de handlar om något som gör ont. De är magiska. Jag skrattar åt krullpermanentade tanter med hjärntrådar huller om buller under håret. Det är så hisnande klarsynt, så otroligt träffsäkert. Allt! Oj, oj, oj! Tack så himla mycket
Jag skickade iväg meddelandet innan jag läst del tre. Kunde inte hålla mig, för din text var som att dricka klaraste källvatten. Men insåg att jag kanske haft för bråttom, för tredje delen var som en hästspark. Otroligt smärtsam att läsa. Där var ångesten och sorgen extremt påtaglig. Fenomenalt skaldat rakt igenom i alla fall. Du har all min respekt och beundran.”
Jane Morén 